London: Eating and Treating

I mitt förra inlägg London: 2 days, skrev jag ju att trots att två dagar låter så lite hinner man ändå så mycket, och att då bo bra är ju en fördel. Vi ville heller inte spendera mycket pengar på hotellet, men det vi bodde på var faktiskt helt okej:

Hotell Imperial, Russel Square - lite trist inredning, tråkig frukost (trots att den ska vara "full breakfast") men det var väldigt rent och det är ju ändå det viktigast. Dessutom ligger det riktigt bra, bara 15 minuters gångväg till Covent Garden, med alla roliga butiker och restauranger, och vägen dit från hotellet är också full med matställen och annat kul. T.ex Sicilian Avenue där vi hittade hårsalong Brooks & Brooks. För det mesta är det ju jag som brukar unna mig hårstyling när jag reser men det var redan avklarat innan, så den här gången passade Malin på. 

Translation:

In my last post London:  2 days, I wrote that despite two days seems so short you realize you still can experience a lot. But that also depends on where you live, and we didn't want to spend too much money on the hotel. But actually, the one we found was quite okay: 

Imperial Hotel, Russell Square - a bit dull interior, boring breakfast (although it should be "full breakfast"), but it was very clean, and that's the most important. Just 15 minutes walk to Covent Garden, with the best shopping and restaurants, and when walking from the hotel we passed the Sicilian Avenue where we found the hair salon Brooks & Brooks, where Malin treated herself with a blow dry and styling.

Don't Make Excuses

Don't make excuses! 

Have a happy & healthy weekend :)

New York: She is married.....to Me!

Jo, jag är faktiskt gift! Min man Peo har fått frågan varför han aldrig syns i den här bloggen? Men, när jag började skriva här, om mitt liv som 50+ var det ju för att fokusera lite mer på mig själv. Efter 18 år som gift, 2 barn som jag mer eller mindre uppfostrat på egen hand (ja, så känns det faktiskt!) tycker jag att det är dags att lägga fokus på mig själv igen. Peo har ju arbetat enormt mycket, ofta på resande fot och knappt hemma. Nu när man går in i en ny fas i sitt liv har jag behov av att ta hand om mig själv igen, och ju mer jag gör det desto mer vill jag ha det så, som om det ligger ett enormt behov begravt någonstans i min själ. Kanske är det en ålders-grej, kanske har man mer självförtroende nu. Jag ställer ofta frågan till mig själv:
- Vad väntar du på? - Precis vad väntar jag på??
Än så länge bor vi ihop, livet är som sagt inte alltid enkelt, och även om man kämpar med att hålla ihop finns det många stunder som är roliga också, som t.ex här i New York.
Så, till er som undrar:

Here he is!

Translation/Summary:

My husband Peo has got the question why he's never shown here in the blog - But when I started this blog, about MY life as a 50+ woman, the purpose was to focus and write about myself. After 18 years of marriage and 2 children, I believe it's time to think about myself again. A need I've realized being bigger than i imagined. 

But we still live and work together, and even if life can be tough, there's fun times too, like here in NYC :)

I've had enough - Take me away from here

Nu får det hända något! 
Man ska vara så tacksam hela tiden; att man har jobb, att man är frisk (bruten handled räknas väl inte?!), att man har familj, mat på bordet.....bla, bla, bla.....
Ska man bara sätta sig ner och vara nöjd nu? That's it! Nu har jag uppnått allt livet handlar om, det som förväntades av mig?
Nä, det är INTE jag! Det snacket är jag trött på, och samma CD spelas upp varje vecka: 
- Äta, sova, arbeta, pengar, företag, äktenskap (jo, det är en kamp som heter duga)....och så en och annan avstickare till New York. Tack gode gud Malin, för att NY var ditt stora mål efter gymnasiet, och tack för att jag får vara en del av det - trots att det inte riktigt var av den rätta anledningen. Men vi har definitivt lärt oss mycket om oss själva, och varandra. 
Och tack Alex, min grymma och bästa son man kan önska, du är så otroligt klok och mogen för din ålder. Ditt år i Atlanta, Georgia har gjort dig, till en förebild även för mig. Ditt sätt att se på livet och orka vardagen har gett mig en enormt stark tro på livet - You know what I mean!
Faktum är att de senaste 2 åren har fått mig, att ifrågasätta mitt egna liv:
 - Vart är JAG på väg?
Det enda säkra svaret är: 
- Stannar jag här lär jag inte komma någonstans - och någonstans SKA jag, genom att ta ett litet steg varje dag....även om det gör ont ibland!


Translation/Summary:
Sometime, it feels like life is only about eating, sleeping, money, work, marriage (yes, marriage is a struggle). Now, when I've achieved what is expected of me, is it time for me to just to sit down, and be pleased!?
- No, NOT me! I will not go for that!
Thanks to Malin, my emotional, angel daughter, I've been a part of her adventure in New York. And thanks to my awesome, great son Alex, after his 1 year trip in Atlanta, Georgia, he has become so wise and mature for his age, a role model even for me. All this has made me get a new perspective on life, and made me realize that my journey doesn't end here.
So, the last couple of years actually made me ask the question:
- Where am I going?
If I stay here I probably won't go anywhere, anytime soon - but I want, and I'm going somewhere, by making small steps everyday....even if it hurts sometime!

Hello 2013

I år blev det inga nyårslöften - i stället lovade jag mig själv att redan under jul och nyår hålla mig ifrån bloggar, Facebook etc. Fokusera på familjen, hemmet och inte minst mig själv. Man inser inte förrän man tar ett sådant beslut hur mycket sociala medier påverkar en - lite abstinens som man helt plötsligt upptäcker!

Men nu är jag tillbaka, och stolt över mig själv, att faktiskt få uppleva hur skönt det till slut var, att hålla sig ifrån datorn.

Under julhelgen passade jag på att se filmen Eat Pray Love med Julia Roberts (2010), eller Lyckan, Kärleken och Meningen med Livet som den heter på svenska. Den handlar om en gift kvinna som inser hur olyckligt hennes äktenskap är. Efter en smärtsam skilsmässa, ger hon sig av på en jorden-runt-resa för att hitta sig själv. 

Jag blev enormt inspirerad av filmen - Jo, jag kämpar också med mitt äktenskap - men framför allt för att det är så viktigt att stanna upp, njuta av livet och inte vara så materiell. Liz (Julia Roberts) första stopp är ju i Italien, mitt älskade Italien! Där lär hon känna nya människor och får uppleva njutningen av mat och fantastiskt sällskap. 

Nu är jag supersugen på Italien! Och efter att jag sett filmen bestämde jag mig för att detta år ska bli ett njutningens år, sluta att bekymra mig, leva lite mer, göra sådant som man tycker är roligt, som man gjorde när man var ung och ännu inte hade så många måsten. 

Mitt motto det här året blir definitivt:

Don't take life too seriously!

Translation:

This year I didn't make any New Year's resolutions - instead, I promised myself during Christmas and New Year's, to stay away from blogs, Facebook, etc. Focus on my family, home and no less myself. You don't realize until you take such a decision how huge affect social media has on you.

But now I'm back, and proud of myself, to actually experience how nice it was to stay away from the computer.

During the holidays, I watched the movie Eat Pray Love with Julia Roberts (2010). 

A married woman realizes how unhappy her marriage really is, and that her life needs to go in a different direction. After a painful divorce, she takes off on a round-the-world journey to find herself.

I was really inspired by the movie - Yes, I'm also struggling with my marriage - but primarily because it's so important to stop and enjoy life. Liz's (Julia Roberts) first stop is Italy, my beloved Italy! Were she learns to enjoy food, good company and new friends.

Now I am soo into Italy! And after I watched the movie, I decided that this year will be a year of pleasure, no worries, live life and do fun things, like you did when you were young and your life was ahead of you.

My motto for this year is definitely:

Don't take life too seriously!

We're back in Sweden - So many memorable adventures in NYC

Då är det bara att fälla upp paraplyet - Regn är ju tydligen ordet som beskriver Sverige bäst det här året!

Nu har jag tagit med mig Malin hem efter 1 år i New York och Broadway Dance Center.

Tänk vad fort tiden går, och vad mycket roligt man fått vara med om det här året, tack vare båda våra barn som varit i USA. Som tur är bestämde vi oss för att behålla lägenheten i Harlem, så vi kommer snart tillbaka.

- Utan Puh (Malin) skulle äventyret vara en omöjlighet, sa Kanin (mamma) högtidligt.

- Omöjligt utan mig, en sådan björn är jag! sa Puh (Malin) stolt för sig själv.

Translation:

Time to fold up my umbrella - Rain's apparently the word that describes Sweden best this year! This time I've brought Malin with me home, after one year in New York and Broadway Dance Center. Imagine how fast time goes by, and what great fun we been through this year, thanks to both of our children who have been in the US. Luckily, we decided to keep the apartment in Harlem, so we will be back soon.

- Without Pooh (Malin), the adventure would be impossible, said Rabbit (mommy) solemnly.

- Impossible without me, that's the bear I am! said Pooh (Malin) proudly to herself.

Pink Ribbon 2012

October 

Breast Cancer Month